Har du pejl på läget? Säg NEJ till FRA!

Innebörden av att ha koll, att ha pejl på läget innebär olika saker beroende på vem som har det, varför man vill ha det, varför man har det och på vilket sett man gör för att få det. So what, vart vill jag komma? Den nu i media pågående debatten om FRA-lagen. OM du inte hittills satt dig in i vad det hela handlar om – gör det NU! OM du ändå inte bryr dig, rycker på axlarna och säger ”So what” - vänligen, orka läsa några rader till…

I korthet - det handlar om demokrati, rätt till att få göra sin röst hörd, att inte bli refuserad och stoppad. Vare sig det gäller muntligt via telefon, mobilt och/eller via e-post.…

Jag är ett exempel på en som hamnat i kläm av konsekvenserna när ett land avlyssnar och stoppar samtal såväl över mobilnät som internet. Att det förfallit sig så i mitt och andras bekanta fall just när det hände, har vi fått bekräftelse på, dels direkt på plats, dels i efterhand. Och det handlar INTE om som så vanligt förekommande överlastade telefonlinjer. För just vid de här aktuella tillfällena är det alldeles för mycket som talar emot. Tyvärr varken kan eller vill jag för tillfället lämna ut de källor som bekräftat att jag och andra är rätt ute i mina påståenden. Det är ingen av de jag tidigare nämnt här i bloggen. Nope. Det är dels tekniskt högt kunnigt insatta personer, dels ägarna av de lokala servrarna på plats …

Jag har av olika jobbanledningar 5 e-postadresser fördelat på 4 leverantörer. Sedan en tid tillbaka har jag i stort sett helt övergått till hotmailen (server i USA) pga minst avbrott och strul, 99,99 % = klockrent. Men så händer följande; sitter på hotell i utland och skickar och tar emot hotmail, både privata och sånt jag jobbat med som skulle iväg pga deadlines. Inga bilder, bara renodlade bilagor med text vars innehåll handlade om allt annat än det land jag för tillfället befann mig i. Helt utan intresse för någon annan än mottagaren. Inget politiskt vilket vilken myndighet som helst skulle kunna intyga bara de hade bemödat sig om att ha tagit en närmare titt. Tar själv emot e-post vars innehåll det ställs frågan i varför jag inte skickat och varför de fått flera dagar i efterskott? De ser alltså datumangivelsen på mailet, jag å min sida fattar noll, vad då, har ju skickat, ser att det under rubriken ligger i skickat och har inget felmeddelande, ej heller att det inte gått fram. Fattar noll, går över till Teliamailen och lika där…

Byter ställe, går in på ett internetcafé och samma procedur upprepar sig. Tebaks till hotellet och kommer i samspråk med turister som för dialoger om samma dilemma som mig. Ringer hem, sms:ar ber en kollega att gå in på min mail med mina inloggningsuppgifter och kolla den vägen istället. Nope. Det enda som ligger är andra grejer skickade /mottagna vid andra tillfällen. Nu börjar det blir jobbigt..alltså i form av att inte kunna lita på vad som faktiskt är skickat och mottaget i gamla Svedala. F-n, jobbgrejer måste jag kunna lita på komma fram, distansjobb via utland är med i kalkylen i valet av boendeform...

Mobilen. Har ett Teliamobilnummer, vid utomlandsvistelse byter jag till ett av det landets refillkort för att spara kostnader. På Telia talar jag in på mobilsvar, ber att inte folk ska lämna meddelande där utan söka mig på det utländska. I utlandet skiftar jag kort varannan dag för att kolla ev meddelanden och sms. Jag kollar och besvarar inkomna direkt. Vid användandet av såväl det som det utländska ekar det konstigt vid ett par tre samtal och det vid olika tillfällen. Får bekräftat att det gör så, när samtalen är avlyssnade…

Hemma i Svedala börjar en kund tappa tålamodet riktigt ordentligt, har ringt bägge numren, sms:at, mailat (på två av mina adresser) och jag hör inte av mig..trots återkommande muntliga och skriftliga påstötningar att jag nog borde insett för länge sedan att jag nog borde ha gjort så. Annan kund tror först är att jag råkat ut för någon form av olycka. Någonstans mittemellan där får kund 1 ett mail från mig varvid han nu tror nu att jag nonchalerat allt. Kund 2 inser att ingen olycka har hänt. Vid tidpunkten är jag fullständigt omedvetande om vad som pågår, sitter i hyrbil shoppar blomster och stora lerkrukor, ljuvligt varmt, solen skiner och livet leker…

Att myndigheter i det aktuella landet praktiserar viss censur har jag varit fullständigt medveten om. Men inte avlyssning och stopp av såväl mobil- som Internettrafik, tillfälligt genom slumpmässiga punktinsatser. Om avlyssning och stoppen gjort att mina samtal och mail helt försvunnit är ett frågetecken. Tack vare goda kundrelationer har jag inte mist mina framtida jobbuppdrag. Tack vare goda vänners tålamod och förståelse har jag även dem kvar men jag kommer aldrig lita på att det inte händer igen. Jag kommer aldrig vara 100 % säker att det jag mailar eller sms:ar helt och/eller delvis kommer fram – oavsett vilken leverantör jag än väljer. Inte så länge jag väljer att göra det i länder med skendemokrati, ej heller i länder med fullständig demokrati…

Jag älskar det landet, jag älskar Sverige. Jag vill vistas, bo och arbeta på distans i och från bägge de länderna. Till dess att den berömde Någon stoppar mig kommer jag att göra allt för att göra så - i alla länder. Om jag blir stoppad kommer jag att göra allt som står i min makt för att utifrån hjälpa de som är kvar, de som inte kan ta sig ut eller göra sin röst hörd. Genom att prata om det här i bloggen och genom alla andra tillgängliga kanaler, med vänner och bekanta. Och jag ber dig göra detsamma. Men jag säger definitivt NEJ till FRA. Och jag ber dig göra detsamma. Jag vill inte att våra bekanta i utlandet ska behöva råka ut för ovanstående bara för att Sverige inför den här formen av avlyssning, och de konsekvenser det kan föra med sig.

Rätta mig om jag har fel, måhända jag inte har 100 % pejl på läget men har för mig att det var Micha eller någon av hennes bloggkommentatorer som vid något tillfälle i år skrivit något om att rädda hungriga människor - farliga människor. Röst är makt, mat är makt, makt att få tillbaka kontrollen över sin egen situation. Ber härmed att få avsluta med - Ge människor deras röster tillbaka. Ge folk mat och nedrusta. NU.

Ett ps – träknosegubben på bilden är tillverkad av ”Troll-Yngve” Persson från min grannby Järvsö. Yngve lever tyvärr inte längre men jag hade förmån att lära känna honom i samband med turismutveckling. I unga år jobbade Yngve som lokchaffis och stod på barrikaderna för stoppandet av ligisters vandalism av tågvagnar med mycket gott resultat. På äldre dar jobbade han även som bussguide, turnerade med Lill-Babs och tillsammans var de ett radarpar som dragit åtskilligt tusentals besökare till deras älskade Jarsse. Namnet ”Troll-Yngve” kommer från att han tillverkade sina Jarsse-troll av trä som åtskilliga turister köpt. Pejling blev ett av hans sista alster, tillverkad 11 maj 2007, signerad och numrerad 267 och den fick jag vid vårt sista möte. Pejling bor i min kolonistuga. Sittandes i köksfönstret har han pejl på läget både inåt och utåt så att han kan hälsa alla mina gäster välkomna från alla håll. Vad våra små pratstunder handlar om i brasans sken kommer vi däremot att hålla för oss själva…

Hälsinglands Provence

Vet inte riktigt hur jag gjort men varje år så blir ruggarna framför kolonistugas brokvist rätt stora. Här är det ca växtzon 5-6 men med lite trixande hit och dit kan man faktiskt skapa zon 4. Troligtvis gillar lavendeln rådande läge att bara stå med fötterna i sand och värmen från intilliggande trädgårdsplattor. Vet inte om någon annan gjort anspråk på ovanstående rubriktitel men för mig är kolonins alla dofter ett stort stycke franska aromer...

Jag och Flipper

Det är bara vi två, min bror och jag. Inga fler, vare sig kända eller av oss mindre okända. Mellan oss skiljer det 20 år. Jag är sladden, skulle egentligen bara ha varit en fläck på lakanet.…och helt olik honom på fler än ett sätt att jämföra med typ Biffen&Bananen, Ordning&Kaos, Spara&Slösa, you name it och vi är det. Pga åldersskillnaden och avståndet mellan våra bostadsorter har vi inte vuxit upp och umgåtts som syskon. Umgänget har varit väldigt sporadiskt ungefär som med vilken bekant som helst. Var och en har sitt typ, och ingen av oss vet nåt om den andres liv. Nästa år blir jag fifty, han sjuttio och mamma om hon fortfarande är still alive, 90…

För 3,5 år sedan började mammas ålder bli allt mer påtaglig; hemtjänst övergick snabbt i ålderdomshem. Mitt i allt elände och praktiska bestyr så har min bror och jag hittat varandra som syskon. Mindre mentala skillnader, mer gemenskap. Dessutom är vi fullständigt överens om att vi inte behöver tjafsa om det mamma lämnar efter sig den dan som nu närmar sig allt mer. Om hon går hädan före någon av oss. Inte om prylar, inte om pengar. Hade vi varit en eller ett par till som fallet är för många andra släkten, skulle det gissningsvis bli lite gnissel och gnöl i nåt hörn. Här kommer det inte att bli så. Och den som sen går bort först av oss två, tja med automatik får den andra ta över den andres tillgångar. Ingen av oss har eller kommer att få några barn. Nycklar till hus respektive lägenhet har vi redan bytt med varandra…

Först i våras invigde jag min bror om mitt innehav av kolonistuga. Den har jag haft som hemlis, så där i största allmänhet i fem år. Men så kan man och quinna ju inte hålla på i evighet så jag bad honom svänga in på området en dag och levererade upplysningen från bilen att det här du ser framför dig brorsan, det är ditt om det händer mig något. Reaktionen och responsen kom direkt; ”Nä män – vilken trevlig överraskning! Det må ja säga…”

Jag har en båt. Alltså jag har en kanot, eller rättare sagt hade, nu är den såld. Eller rättare sagt en kanadensare tror jag de heter. Att det fanns ytterligare båt visste jag inte. Nu vet jag det. Brorsan levererade sin hemlis i bilen. Jag kommer att bli med båt om min bror går bort före mig…

”Nä män brorsan, vilken överraskning, inte trodde jag DU var båtmänniska?” Naiv som jag var trodde jag min bror hade köpt nån liten plastbåt, typ praktisk modell för metfiske. Nu vet jag bättre. Jag fnittrade åt den komiska situationen och fortsatte; ”Å vart har jag den nånstans då?” Svar – jag hyr en plats i lokstallarna, den står på en trailer, nyckeln till trailern hänger vid köksalmanackan…

Det är i sådana lägen av man uttalade fakta quinna kan hålla sig för skratt. Länge. ”VAHH, å hur stor är trailern…å båten…antar att den ligger ovanpå?????????????????”

”Fyra och en halv. Det är en Flipper. Sök på internet så ser du vad du har.”
” Jaha..vasaru fyra och en halv…menar du METER!!!!!!!!! Och är DU ute på nätet???????????????”

Min bild av min brors liv och leverne har drastiskt förändrats. Jag gick in på nätet och försökte inse vad jag såg framför mig. Flipper är inte enbart lång i längd. Flipper är hög på höjd också. Dessutom försedd med vad båtfolk kallar för ruff. Man kan nog fiska från Flipper – tonfisk, haj och val och annat smått…meta abborre gå nog rätt bra det också men firrarna av den typen kommer att se ut som sardiner i storlek när de dras upp mot den relingen. Herrejiiiseeess; sjökort. Skepparexamen!!!. Inser att mitt och Flippers liv ihop kommer att gå i samma stil som TV-filmen Göta Kanal…

För ett par månader bekantade jag mig med Flipper, ovanpå trailern. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig så ovanstående bild är plankad från nätet. Han är riktigt stilig. Men han är ingen han. Båtar är honor. Minns nu inte riktigt vilken tjej men för mig kommer den här båten alltid att vara en han och heta Flipper. Brorsans flinka händer har fixat ny klädsel på stolar, dragit ny el, fixat putsat och grejat med alla möjliga små detaljer. Jättefräsch, läckert...

Hmm. Skepparexamen, det lär quinna kunna fixa, jag har ju trots allt 15 år på mig att plugga. Hmm. Vid närmare eftertanke inte så dum idé faktiskt…att vid 65 dra iväg med första pensionsavin och Flipper längs Sveriges östkust, äntra Spanien norra kust och där ratta in på Canal du Medi och ploppa ut i sydfranska Montpellier för att sedan korsa den blå pölen med diverse strandhugg på Korsika, Sardinen och Sicilien ett par dagar för att sedan dra vidare mot målet ökenland. Fram till dess låter jag bloggen bli den sista hemlisen för min bror. Å andra sidan, skulle inte förvååååna mig om han redan är här och tjuvläser; ”Hej brorsan, vink, vink…

Plankan...

Jag såg inte plankan, ej heller de spikar som stack rätt upp. Med hela min tyngd och fusk-foppa på foten, gick spikarna genom gummisulan. Det stack till lite så jag tittade ned och upptäckte att skon satt fast. Inte bara skon, vid försök att ta ur foten ur skon insåg jag att hela foten satt fast. Drog försiktigt bort plankan, kollade de två stickhålen i trampdynan och torkade bort det lilla blodvite som uppstått. Forsatte att lyfta och bära staket...

Två timmar och många burna staketdelar senare tog vi paus för att åka och äta lite mat. Bytte skor men uj, uj. Foten hade börjat svälla upp. Under lunchen började en outhärdlig smärta att göra sig påmind. Raskt iväg till akuten och på tröskeln in till undersökningsrummet höll jag på att svimma av en ihållande smärta...

2 starka alvedon, rullstol till röntgen, stelkrampsspruta och iförd krycka anlände jag till apoteket för att hämta ut en 7-dagars antibiotikakur; "- Du kan bli lite lös i magen av de här", upplyste biträdet...

VAH, lös i magen..har nyss kvicknat till från en veckas mer än vad man kalla lös-i-magen-vecka. Ska eländet aldrig ta slut? Nåväl, ska inte klaga. Staketet ligger nu på hög i kolonin i avvaktan på att sättas upp och det kommer att bli så bra till mina rosor...

Il pleut...

Tror inte jag minns ett regn som varit så efterlängtat som det som nu faller. Ihärdigt, uppfriskande, vederkvickande. Det doftar gott ut bland blomster och blader. Inne i stugan är en värmande mysbrasa tänd. Sedan nattmörkret föll har dropparna fallit tätt, tätt. Rännilar söker sig långt ned i backen - jag behöver inte ägna kommande vecka åt timtals bevattning, ej heller gräsklippning enär klipparens vingar kladdar igen av blött gräs. När det blir dags då kommer det att gå undan. Tack vare Mr Packel-in-the-pool är nu multiclippen försedd med nytt luftfilter, ny förgasare och ny vackert röd flödarknapp. Heder åt manliga vänner som ställer upp i alla väder när quinna hamnat i tekniskt nödläge…

Heder åt andra manliga vänner som alltid har nåt på lager som quinna upptäcker sig behöva. Som till exempel Folkan i ökenland som hela tiden förser mig med diverse grönt, nåt praktiskt användbart av plast eller stål eller nåt värmande för inombords. Friggoliten - inte nog med att han är son till Vedklyvarparet, han är massa mark och bygg också. Har eget hus, egen mark, egen skog, bygger hus och bygger en hel del annat också. Som till exempel fina gärdsgårdar. Och fiskrök. En sån ska han få bygga åt mig i vinter. Enebuskkvist rökta fiskar på kolonin – fatta känslan!! Friggoliten har en massa prylar på lager. Eller rättare sagt hade. Jag tyckte inte att han ska ha ett staket liggandes på det viset det ligger nu, nedplockat, på hög, i kanten av en skogsdunge. Staket är till för att användas och så kommer det att bli. Staket har bytt ägare. Det är så där härligt grekturkökenlandskornbabyljusblått (färgstarka Warhol får rätta min kulörbenämning) som jag är så förtjust i...

I avvaktan på upphörande av regn, staketuppsättning och annat på att-göra-listan; Hitta billig biljett till ökenland!!!. Behöver snabbt som ögat komma hem dit nu för att i princiop bara vända på klack för att sen åka bort hem igen om jag överhuvudtaget ska kunna åka hem dit bort igen. Förresten billig – inkludera förgasaren, ett 80 meter långt färdigmålat staket i biljettpriset så blir summa summarum av den flighten en rejäl bargain. För hade jag inte varit borta här hemma så nu hade jag varit borta hemma längre bort till ungefärligt samma pris men då inte kommit över staketet…

Isa & Teo

Besöken av vovvar på kolonin duggar tätt dessa dagar. Efter att storväxte Santoz vilat klart i min säng dök hans polare Isa upp. En liten gullig, lite försynt och lurvigt mjuk ettårig tjej. Isa är en korsning av Bijon Habanes och Yorkshireterrier. Dagen därpå anlände Teo - det minsta vi sett här på kolonin. Knappt en deci på både höjd och längd. Hund eller katt? Det var fler än mig som på avstånd hade svårt att avgöra skillnaden. Dessutom så är Teos ansikte nästan på pricken likt ökenkatten Så Söt Man Kan Va, när han var som minst. Men Teo är en riktig vovve om än att han inte kommer att bli så speciellt stor, typ max 24 cm och hålla fjädervikt, typ 3 kg bara. Korsningen här är Chiuava eller hur det nu än stavas, Papillon och ett par andra konstiga såna där små som är poppis bland unga tjejer som sätter på en massa bling-bling på sina telningar. Jag skulle också kunna tänka mig att ha både katt och hund, även andra djur också men inte så länge jag ämnar resa utomlands. Tanken på att tvingas lämna bort mina vänner i karantän en tid, får mig att avstå. Visst, de kan ju stanna hemma medan jag är borta men så länge jag är borta ofta och länge, och periodvis mellan resorna borta på jobb hela dagarna – vad ska jag då med djur till? Nä, då är det bättre att göra en hjälpande insats för alla de djur man möter på sina färdväg. Ungefär som Ulla. Lika oförtrutet, behjärtansvärt och oegoistiskt tar hon hand om de sjuka och överblivna som andra ratat. Ser till att det får medikamenter, tak över huvudet, mat och massa kärlek, till dess att de klarar sig på egen hand igen. Heder åt sådana varma människor…