Besöket hos Madama Polskas nya pörte i Chott genererade i, som vanligt, trevlig gemenskap med Majblomman. Vi gick på upptäcktsfärd bland murbruk, getlortar och appart-pörten medium luxe. Konstaterade att den nu så fridfulla oexploaterade "Jona Beach" nog är ett minne blott inom loppet av ett par år. Stillar hungern i ett litet snabbköp och vad skådar mina blågrå där på front desk - om inte tuggummit med stort T. En kärt smakfyllt återseende, en aha-upplevelse som nästintill frambringade tårar under ögonlocken. En reunion efter cirkus 45 år. Flashbacks Hellbergs Frukt, Lindbergs Livs och strandkiosken vid Norebadet...
Tuggade vidare med fastighetsförvaltare, Mahaboula och annat löst folk från när och fjärran höglänta länder. Dan före dagen med stort H - hemresedagen - ägnades helt och hållet åt "min" älskade kompis Fakeri som gladde sig åt alla djuren på mini-zoo och att få träffa sin farbror som jobbar med piratbåtar i marinan. Efter ett par varv på karusell begav vi oss hemåt där det blev många kramar och fler brännande tårar. Men med hans mosters egenhändigt tillverkade flying carpet under armen visste han att jag skulle komma säkert hem. Och tillbaka...
Starten gick som planerat och uppe i luften mellan Tunisien och Sardinien mötte jag ytterligare en vår. De ännu lätt snöbeklädda topparna på Korsika och franska alperna stod i bjärt kontrast till den klarblå himlen och gröna djupa dalar där floder och sjöar glittrade som diamanter. Synen från ovan av lapptäcket med gula rapsfält i trakterna kring Paris går inte att beskriva. Det måste upplevas, precis som känslan av att komma hem till the land of Lill-Babs när man varit borta ett tag. Stinget i hjärtat och glädjeknipet i magen av att nu, nu är det inte långt kvar när man svänger av från E4an mot de blånande bergen i fjärran...
Skärtorsdagen försvann som en oljad blixt men inte på kvasten, den färden hade jag sedan länge tackat nej till. Pga "Fästen" Memory Lane. Långfredagen kändes som den längsta på mycket länge. Gladdes åt att så många faktiskt är kvar. Och ännu still going strong. Även om livet tärt på en del, mer än vad de själva nog planerat. Mycket glädje och skratt. Vi tuggade vidare och jublade åt de som stod för liret under kvällen. Och kände sting i hjärtat och tårar brände för de som inte längre är med oss...
Med även i år är kolonin. Har funnits tillfällen det senaste åren där avyttring stått på övermålad tapet. Det gröna tarvar nämligen närvaro. Fysisk sådan. Funkar rätt dåligt att äta av kakan och ha den kvar men ska tugga vidare på den biten också för att det ska lösa sig till det bästa när jag drar iväg över gränserna. Men inte riktigt än. Ska njuta av våren här nu. Tillsammans med gamla grannar. Och nya som jag ännu inte sett men det vi båda vet är att innan vi möts har en gräns redan satts. En fysisk sådan. Som ska klippas. I skrivande stund för reflektion och eftertanke om vad som som pågår i andra länder och vid deras gränser, samt inte minst efter alla möten och samtal denna helg, ser jag häcken som en möjlighet till glädje. För jag har mött våren tre gånger i år. Och det är få förunnat...
