tisdag 17 januari 2012

Knugen är väck!



On stage - Koloniluringen. Tänkte inte handla något men den här krabaten var svår att motstå. Han kommer att göra sig bra mot mot Falusvart kolonivägg året runt, varvid PPA - pris per användning  blir minimalt eftersom investeringen i slutänden blev blygsamma 0 kronor...... 


...jag bytte in honom mot en handväska och fick en kompott med ljuslyktor i härlig färgton på köpet. I ett av mina förra liv samlade jag på lyktor och diverse annat med för den delen. Precis som mina föräldrar gjort...


.

...och det har genererat i rätt bra koll på ting från olika tidsepoker, även gångbart pris för köp och sälj. I föräldrahemmet på Trädgårdsgatan fanns en förkärlek till trädgårdsskötsel, bärplockning, sportfiske, auktioner och - kungahuset. Helgens loppis-hit blev just samlartallrikarna. Inte i pris men mentalt. Tvekade att ta med dom eftersom tallrikar knappt omsätts nuförtiden. Speciellt inte med de här motiven. Döm om min förvåning och har nog skrivit loppishistoria - dom såldes innan vi ens hade öppnat!!! Gillar att kungahuset varit den främsta reklampelaren för Sverige i modern tid. Men nu är han alltså väck. Och jag har inte ett dugg dåligt samvete för det....




....ej heller att bokstavsklotsar hamnat i ett hem där pedagogiska leksaker prioriteras. Det känns bra. En del fasttigmanssilver putsas nu av bekanta som tidigare gjort sig av med sitt ärvda. Känns ännu bättre. X antal obekanta har placerat dukar på sina bord, satt i nya blixtlås, läser rader jag redan läst och lyssnar till musik som inte längre är ljuv i mina öron. Känns underbart. Och har en stark känsla av att mamma skulle glädja sig åt att Brf:s uthyrningslägenhet försetts med några av hennes vävda löpare, att barn som vistas tillfälligt på Kvinnojouren kan skapa med virknål och garner under tiden deras egen mamma trasslar ut sina mentala härvor, och att syster-yster i ökenlandsbyn Zaghmar kommer lägga handen på mormors vävsked. Sist men inte minst - att Fakeri & Yousef inte på något sätt kommer att gå lottlösa ur det hele... 




....men mycket av handens hantverk, tillhörande utrustning och tillbehör kommer alltid på något sätt att finnas kvar. Vart,  när och hur förblir i skrivande stund obesvarad fråga. Ska ju ha och göra något som pensionär året runt. På tal om den tidningen. En som medverkat där så länge jag kan minnas är bygdens dotter. Surfade in på sajten och vad skådar mina blågrå iris. "På grund av varubrist är butiken tyvärr stängd tillsvidare". Men Hallååååå Barbro. Nästa gång du dyker upp på kolonin fäller jag krokben utanför staketet - signa in och gör färdigt ditt överkast!!




Camelia på Klippan är försedd med insikt och klar tanke - "Större typ av bil på nästa resa. Eller container". Funderar starkt på uthyrning; "Jag dukar ditt bord", "Sätt guldant på tillvaron", "Mormors spetsar", eller nåt i den stilen. Köpa husbil och nomad look a like åka inom/utomlands och riken runt. Sätter ambulerande attributör med finns-något-för-alla rekvisita på visitkortet. Med tillägg inspicient - fotandes presumtiva inspelningsplatser åt filmbolag; "-Aaamerrrrrrka here I come..."



.
...ungefär som Pappas faster Stina på den tiden det begav sig då hon lämnade potatisupptagning i Kilbo och gick ombord på Swedish American Liners M/S Kungsholm och M/S Gripsholm för att söka lyckan over there. Åkte mellan världskrigen, for hem,tillbaka och hem. Av fotoalbumen att döma levde hon ett bra liv, hade många vänner som hon reste omkring med till olika spännande platser. Snirklig skrivstil bakom varje foto berättar om Washington och Hollywood. Om jag fattat det hela rätt arbetade hon som husa eller kammarjungru åt Mr E.A. Stuart, dåvarande ägare till mjölkfarmen Carnation Farm med innovationen Condensed Milk - mjölkpulver. Sedermera bildades Nestlé som sålde den stora egendomen till en stiftelse vars verksamhet idag bedriver Camp Korey. Klicka på länken så får ni se lite glimtar av vad Stina varit med om, och om Campen....



Funderar starkt på att åka dit och söka rätt på den yngre generationen av Stuart och överlämna fotoalbumen till gårdens museum. Med Nestlé, en researrangör och ett kryssningsrederi som tilltänkta sponsorer. Men innan dess bjuda in mina kvarvarande äldre släktingar här till ett rundabordssamtal med förhoppning att de vid åsynen av Stinas grejer kan plocka fram ur minnet de pusselbitar jag nu saknar. Det blir startskottet för vad jag ämnar att sätta på pränt - en dokumentationsblogg om Stina, eller rättare sagt Christina som var hennes namn. Önskar att jag kunde ha henne vid min sida nu. Liksom mig var hon ogift utan barn och med en nyfikenhet som hette duga. Vi skulle samtala om våra respektive reseäventyr, och måhända även jämföra granntuppen i mitt ökenland med "Den japanska tuppen i Stuarts front hall, 12 år gammal å en stjärt ungefär 3 yard lång". Som barn gillade jag att plocka utsökt goda krusbär i hennes trädgård belägen på gångavstånd från där jag bor nu. Ska ta mig en promenad dit till våren och se om några buskar tinar fram under snön. Och om de gör det, knacka på och be att få ta ett skott. Tar nu med mig albumet ner i sänghalmen och förundras över att först idag, fyra sekel efter hennes bortgång, förstår jag varför jag alltid sneglat på den lilla gräddkannan i vitrinskåpet. Ta en närmare titt på sängkammarfotot i collaget här ovan! Till vänster om blomvasen på den vita byrån....