How to save Air Fairs...

Dave and Jim were a couple of drinking buddies who worked as Aircraft mechanics in Melbourne. One day the airport was fogged in and they were stuck in the hangar with nothing to do. Dave said, 'Man, I wish we had something to drink!'

Jim says, 'Me too. Y'know, I've heard you can drink jet fuel and get a buzz. You wanna try it?'

So they pour themselves a couple of glasses of high octane booze and get completely smashed.

The next morning Dave wakes up and is surprised at how good he feels. In fact he feels GREAT! NO hangover! NO bad side effects. Nothing!

Then the phone rings. It's Jim. Jim says, 'Hey, how do you feel this morning?'

Dave says, 'I feel great, how about you?'

Jim says, 'I feel great, too. You don't have a hangover?'

Dave says, 'No that jet fuel is great stuff -- no hangover, nothing. We ought to do this more often.'

'Yeah, well there's just one thing.' Jim said

'What's that?' asked Dave

'Have you farted yet?'

'No.' said Dave








'Well, DON'T, 'cause I'm in New Zealand'

Återupplivningsförsök

Med tanke på mitt förra uppdaterade inlägg kan ovanstående rubrik anses något suspekt men han var en man med mycket humor, alltid en rolig historia på lager. Livet går vidare och om det nu är någon där uppe som gillar mig så kan det vara han, för efter mycket krångel hit och dit har jag fått fart på fasta fiberlanlina igen. Även om Warhol nog har en annan mer och rätt kulörbeteckning så hävdar jag att ljuset i mitt mörker just nu är två varianter av limegrönt. What so ever, det lyser...

I databutiken står min laptop försedd med en ny hårddisk och till den tankas nu över diverse innehåll från den kraschade. Vilka program, drivrutiner, dokument och foton som går att rädda är för tidigt att säga, men jag lyfter blicken uppåt och hoppas på att en rolig historia ligger och lagras i väntan på min servicepack...

Avslutningsvis - livet går inte i repris, så se till att gör en ordentlig back-up. Inte sen, senare eller i morgon. Gör det NU.

Gör något av livet NU medan du fortfarande är, andas och får vara med. Det är inte alla som har en rolig historia som väntar...

Och historien upprepar sig

Slölyssnar på TVn där reprisen från fredagens frågesportprogram Vem vet mest pågår för fullt. Har svårt att koncentra mig. Hör frågorna genom ett töcken. 10 poäng historia. Allmänbildning har blåst iväg med höstvindar. Uthängda kläder på balkong har rasat ned från galge.

Jag vet inte mest. Jag tror det är höst. Det känns så. Historien har upprepat sig. Det jag fått höra ville jag inte tro på. Ville veta men ändå inte. Rädd för svaret. Ofrånkomligt. Nu har han berättat själv. Cancer.

Går ut på balkongen och tar in kläderna. Byter kanal. Stänger av. Funderar på allt han sa. Minnen flimrar. Den som vet mest - varför? Körteln gisslar 1 på 900. Per år. En vän i fjol och nu honom. Varför? Ingen svarar. Tårar rinner. Loggar ut. Stänger av. Packar väskan. Åker bort och stänger av. För att komma tillbaka.

..och jag kom tillbaka och åkte igen. Medan jag varit borta har jag funderat på vår sista samtal. Det var den 28 september och du var på väg att få besked om tid, längden på den tid du hade kvar. Vi befarade att det skulle vara 3 månader. Och så blev det, exakt på dagen. 28 december. Begravningen är i morgon. Jag kommer inte att vara där. Du var ensam och din sista önskan var att få dö ensam. Begravningar var det värsta du visste. Suss gott vännen, Du saknas mig.