Det gamla sardinska talesättet ”Tjuv är den som kommer över havet” får en kanske att fundera mer än en gång på ön som idylliskt resemål. Men faktum är att Sardinien nog har världsrekord i antalet invasioner och ockupationer från sjörövare, tjuvar och banditer. Redan de gamla grekerna typ, men det är en så lång historia att den inte får plats här. Sardinien är som en egen värld med ett eget språk, ungefär som Greklands Kreta och Sveriges Gotland. Självfallet allt i positiv bemärkelse om än att öbornas inställning till modernisering har gjort att de, med få lokala undantag, har halkat efter det italienska fastlandets mondäna livsstil. Här är ännu herdesamhällets hårda vardag påtaglig. Just oexploateringen gör det desto mer attraktivt. Och det är så där riktigt smaragdgrönt och pastellfärgat åt alla håll och kanter att en nordbos gråblå iris blir alldeles vimmelkantig.
En annan sida är det öde, karga och sorgsna. Det är lätt att bli bergtagen bland de mäktiga massiven där de glittrande sjöarna ger svalka åt folk och fä. Det är inte för intet som filmproducenten Sergio Leones använt Sardinien som inspelningsplats för ett flertal av sina filmer. Och det var även här som ”Q” överlämnade den kända Lotus-Esprit-bilen till James Bond i The Spy Who Loved Me.
Att bo på sardinsk lantgård är stort och att ge fåraherden ett handtag efter frukost kan bli en upplevelse i sig. Men att ligga still på den stora turistorten Alghero i norr är som att tillbringa en vecka innanför Visbys stadsmurar och påstå sig ha sett Gotland. Sardinien tarvar en hyrbil. Vägnätet är väl utbyggt och större vägar håller bra standard men räkna med att mellan varven se motorhuv och koffertlucka i backspegeln – samtidigt! Hårnålskuvor duggar tätt men inte tankställen eller McDonalds. Rätt var det är så rusar fåraherdarnas vallhundar ut från buskage utan förvarning. Deras viftande svansar är en synvilla – att bli klappad av en turist existerar inte i deras tankevärld. Släng dig på signalhornet och kör vidare och berusas av dofter från vild fänkål, timjan och myrten genom öppna rutor.
Räkna inte med att se hela ön på en vecka, det tar minst två. Räkna inte med att bli tjenixen-på-dixen med en sard. Att komma en sard inpå livet är hart när lika svårt som att ta sig obemärkt in i Nasas högkvarter. En sard skrattar sällan. De är lika buttra som bittermandeloljan de använder i de efterrättskakorna. Visserligen stolta och visar en viss gästfrihet men fullt upptagna med att fixa vardagens vedermödor. Den förlösande faktorn och det som kan få en sard att bjuda på ett glas myrtenlikör, är att nynna refrängen på ”Non potho reprosare”, första strofen på den omåttligt populära och sorgsna sången som kan liknas vid ”Jag väntar vid min mila medan timmarna ila”. Sanningen om Sardinien är att ön är lika utsökt god som en väl kyld Chardonnay och en vällagrad Chateau Neuf du Pape. För varje klunk vill man bara ha mer och mer. Våga resa hit, upplev och bli delaktig i en urkraft som saknar motstycke. Mäktigt, rustikt, bonnigt, svindlande och mellan varven så bedårande att man tappar andan.
Sex månader eller 60 år? Det finns en kust och en strandremsa för alla. Costa Verde, Costa Paradiso, Costa Rei. I gott sällskap med Tony Blair och Berlusconi hittas snabbt en favvo - Costa Smeralda - som på 60-talet byggdes av ett konsortium med Aga Khan i spetsen. Testa vinvägarna och besök några av de mer framstående producenterna såsom Feudidella Mosca, Cantina Di Asti, Piero Manchini, Cantina del Vermentino, Sella&Mosca och Cantina Jostu Puddu för att nämna några. Missa inte bergsbyarna Tiscali och Orgòsolo varvid den sistnämnda är känd som banditernas hemvist, en tvivelaktig berömmelse från Vittoria De Setas film. Här är lukten av krutstänk inte långt borta. Byborna gör allt för att leva upp till sitt rykte men mer som en kul grej än på blodigt allvar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar