Cousbook

Tunisier är ett folk fylld av humor, något jag aldrig betvivlat men inte förrän nu när Ben Ali är gone with the wind of Jasmin revolution, inser jag de facto deras bubblande känsla inombords för hur kan de släppa loss ordentligt. Vilket de gör med råge. Om allt. I bilen på väg hem till hembyn sätter Mohamed in en kassett med Tunisiens svar på Bosse Parnevik - Hedi Waled Balah. Hans imitation av Ben Alis röst är outstanding. Hans fejkade telefondialog mellan Ben Ali och Saddam Hussein ang rysk vodka, är obetalbar. Alla fnissar hysteriskt...

Vi färdas genom ett landskap som aldrig varit så grönt och frodigt som just i år. Om det är av slump, ödet eller vädrets makter sia ännu de lärde lokalt. Att tro kan försätta berg må så vara men inbillning är det inte. Något eller Någon har efter 23 år gjort det ovanligt frodigt här på slättlandet vid foten av ett av landets högsta berg. Luften är hög, ren och klar. Vi kaffepausar, kliver omkring i grönskan av väldoftande kamomill, lavendel och oregano...

Väl framme vid "Route de Cactus" möter släktingarna upp med glada tillrop och otaliga kindpussar. Fakeri tröttnar snabbt på "halledudanimejvastordublivit", tar min hand i sin och vi drar iväg för att hälsa på gårdens alla två- och fyrbenta djur. Behöver väl knappast berätta att antalet reducerades en smula under helgen...

Efter några timmars rundtur till fots bland tistlar och törnen, har kunskapen om och ordförrådet av vilka vilda växter som är ätbara utökats. Mycket tack vare Maroen och Sonjas Dotter, som går i 9:e klass och till skillnad från resten av kusinhögen, kan konversera någorlunda på franska. Hon lägger av ett rungande garv när jag först berättar om hur alla i alla länder följt revolutionen på distans, och därefter föreslår att vi kan adda varandra på Fejan. "- Madame Anníka - inget nät i skolan heller, här kör vi bara med "Cousbook" - couscous... till frukost, lunch, mellanmål och kvällsmat...

Långa härliga dagars färd övergick i sena fullmånenätter invid puttrande grytor och pysande tekannor. Vaknar en aningen mentalt mörbultad av att Grand Berber-Mama sätter en deg bredvid min huvudkudde. Brödbak, slakt och ogräsrensning i bönland, varvas med skattjakt med barnaskaran ute på kaktusfält och i olivlund, där jag har ett alldeles eget vårdträd...

Mer än så här varken får eller behöver ni veta. Resten är privat. End of story.