Dead and alive

Undrar vad han tänkte, självmordsbombaren som idag tog sitt eget liv och raserade x antal andras. Jag skriver x för utöver de 14 döda och 20 skadade finns en hel hoper med vänner, bekanta, anhöriga, arbetsgivare och alla deras bekantas bekanta....

Han? Kanske det var en hon? Eller någonting mitt emellan...en shim...en Denna där som inte var vid sina sinnens fulla bruk. Platsen valdes med omsorg. Argana Café belägen mitt i smeten på torget Djemma el-Fna i staden Marrakech, i Marocko. Ett populärt och välbesökt turistmål...

Om man, kvinna och shim är vid sina sinnens fulla bruk, då kan man inte undgå dofterna, ljuden, henna-damer, tingeltangel, bling-bling och röken som stiger upp från träkolsgrillarna som tänds varje dag året runt sent på efterdagen när solen börjar gå ned. Ett myller av försäljare och turister, glada utrop och skratt...

Jag, precis som alla andra, njöt av kaffet och utsikten från terrassen ett par tre meter ovan myllret nere på torget. Åt andra hållet ser man de snöbeklädda topparna på Atlasbergen. Det är en mycket märklig och mäktig känsla. Snö, palmblad och omtjusare all inclusive. Tusen och en natt. Medeltiden. Jag tog några bilder innan gick jag ner för trappan. Ovanstående är den sista. Mot torget och ingången till Argana Café bakom ryggen. Hit kommer jag att bege mig igen. För just här är känslan av att vara vid liv extra stark. En euroforisk känsla av livsglädje. Har man den tar man inte ett liv. Inte sitt eget, inte någon annans. Denna där var död innan den tog sina steg uppför trappan...

Chewing

Besöket hos Madama Polskas nya pörte i Chott genererade i, som vanligt, trevlig gemenskap med Majblomman. Vi gick på upptäcktsfärd bland murbruk, getlortar och appart-pörten medium luxe. Konstaterade att den nu så fridfulla oexploaterade "Jona Beach" nog är ett minne blott inom loppet av ett par år. Stillar hungern i ett litet snabbköp och vad skådar mina blågrå där på front desk - om inte tuggummit med stort T. En kärt smakfyllt återseende, en aha-upplevelse som nästintill frambringade tårar under ögonlocken. En reunion efter cirkus 45 år. Flashbacks Hellbergs Frukt, Lindbergs Livs och strandkiosken vid Norebadet...

Tuggade vidare med fastighetsförvaltare, Mahaboula och annat löst folk från när och fjärran höglänta länder. Dan före dagen med stort H - hemresedagen - ägnades helt och hållet åt "min" älskade kompis Fakeri som gladde sig åt alla djuren på mini-zoo och att få träffa sin farbror som jobbar med piratbåtar i marinan. Efter ett par varv på karusell begav vi oss hemåt där det blev många kramar och fler brännande tårar. Men med hans mosters egenhändigt tillverkade flying carpet under armen visste han att jag skulle komma säkert hem. Och tillbaka...

Starten gick som planerat och uppe i luften mellan Tunisien och Sardinien mötte jag ytterligare en vår. De ännu lätt snöbeklädda topparna på Korsika och franska alperna stod i bjärt kontrast till den klarblå himlen och gröna djupa dalar där floder och sjöar glittrade som diamanter. Synen från ovan av lapptäcket med gula rapsfält i trakterna kring Paris går inte att beskriva. Det måste upplevas, precis som känslan av att komma hem till the land of Lill-Babs när man varit borta ett tag. Stinget i hjärtat och glädjeknipet i magen av att nu, nu är det inte långt kvar när man svänger av från E4an mot de blånande bergen i fjärran...

Skärtorsdagen försvann som en oljad blixt men inte på kvasten, den färden hade jag sedan länge tackat nej till. Pga "Fästen" Memory Lane. Långfredagen kändes som den längsta på mycket länge. Gladdes åt att så många faktiskt är kvar. Och ännu still going strong. Även om livet tärt på en del, mer än vad de själva nog planerat. Mycket glädje och skratt. Vi tuggade vidare och jublade åt de som stod för liret under kvällen. Och kände sting i hjärtat och tårar brände för de som inte längre är med oss...

Med även i år är kolonin. Har funnits tillfällen det senaste åren där avyttring stått på övermålad tapet. Det gröna tarvar nämligen närvaro. Fysisk sådan. Funkar rätt dåligt att äta av kakan och ha den kvar men ska tugga vidare på den biten också för att det ska lösa sig till det bästa när jag drar iväg över gränserna. Men inte riktigt än. Ska njuta av våren här nu. Tillsammans med gamla grannar. Och nya som jag ännu inte sett men det vi båda vet är att innan vi möts har en gräns redan satts. En fysisk sådan. Som ska klippas. I skrivande stund för reflektion och eftertanke om vad som som pågår i andra länder och vid deras gränser, samt inte minst efter alla möten och samtal denna helg, ser jag häcken som en möjlighet till glädje. För jag har mött våren tre gånger i år. Och det är få förunnat...

Reschedule

Since I arrived in the beginning of March many of my friends also did. Scott, Patsy, Steward, Folkan and The Butler. In this minute Mahaboula search for tickets and Blondinen is boarding.

Due to the revolutions some V.I.Ps decided to pay this country attention such as Hillary Clinton, Berlusconi, Moussa Coussa and Angelina Jolie. Bravo - Applaouse!

Now Tunisia deserves more support than a quick visit. There is an empty seat on the TA-flight today. I´m not ready to take off. Rescheduled and stay for another week...

...wondering where in the world the frequent flyer Bildt is. Afghanistan?

Okey Calle, if so you are excused. Otherwise not. Rescedule - just do it!

Solmoget bus

men

Idag följde Fakeris pappa med till souken. Och det innebär att allt blir mycket mycket billigare. Å anda sidan handlas desto mer varvid summan av kardemumman, jordgubbar, olivtvålar, chili, mynta, tvättmedel, rökelse, skor, kolor och kajaler går på ett ut. Morbror Habib står med sin Izuzu utanför marknadens murar. Flaket är till bredd, höjd och längd proppfull med nyskördade apelsiner. Gratis är gott. Och när gratis har mognat i solen - ännu godare...

Att Fakeris pappa är med, innebär även att det inte blir så mycket bus. Å andra sidan är "Maa Suéde" känd för att vara den enda kvinnan som tar med sig barn till marknaden, varvid försäljarna förväntar sig att något ska hända. Jäpp, häpp whey hey så det kan gå. När inte haspen är på. Fakeri ger mig high five och vi skrattar så han kiknar...

Fakeris mamma stönar av värmen från den heta vårsolen. Pappa längtar till café och tupplur på madrass. Glass i stora lass på Casa de Gelato får bli nästa gång. Fakeri och jag låtsas hänga läpp ett par minuter. En tyst överenskommelse - lite tjafs i baksätet för att taxichauffören tvingas sakta ner farten. Rejält. Och så där av en händelse - alldeles preciiiis utanför den nyöppnade glassbutiken. Så det kan bli. För såna är vi....

Still alive...

Åsnans läte är en plåga. Varför ? brukar många fråga....

Under färden mot Tunis pekar Fritösen ut 13 par Herr och Fru Stork som häckar högst upp i telefonstolparna, varvid Majblomman, jag och Bullbagaren trycker våra näsor mot bilrutorna av förtjusning. Häftigt! och jag får ungefär samma känsla som när jag ser tranorna anlända till Light Valley om våren...

Inte så långt därifrån, närmare bestämt från Jämtland härstammar en kvinna som helt sonika tog sitt pick och pack och en konstnär från Götet, till Tunisien för cirkus 25 år sedan. De föll liksom jag pladask och har sedan dess blivit kvar. Och när surjämte möter hälsing kan inget annat än ljuv musik uppstå. Återigen en korsväg, likasinnad, samma värderingar och ideologi om vad som är viktigt att prioritera här i livet. Och i mångt och mycket har vi satt det på pränt också. Om än varken samtidigt, eller på samma sätt, men i samma syfte - att förmedla egna och andras upplevelser, händelser och skeenden i livets berg-och-dalbana...

På ökenlandsterrassen avnjuter jag ett av Monicas litterära verk - "Åsneboken, historien om åsnan Bimbo i Raf-Raf", utgiven på B4PRESS Göteborg 2009. Nästa åsna som korsar min väg kommer jag att se med helt nya ögon. Och nästa gång du ser en Volvo 740 eller 760 på vägarna, då vet du att det är Monicas konstnär som är pappa till den designen...